Efter att i september 1963 ha sökt och fått en tjänst som tredje arkitekt på länsarkitektkontoret bilade jag upp för att se på Härnösand, där jag inte kände en människa och aldrig hade varit. På den tiden kunde man köra bil hela vägen utefter Storgatan – jag hajade till när jag fick se Rådhuset med kolonnrotundan.

Först efter tre månaders tjänstledighet – för att runda av uppdrag i Stockholmstrakten – infann jag mig på kontoret klockan åtta den andra januari 1964. Jag blev hänvisad ett rum, vars fönster vette mot flickskolans entré. Skolans elever hade jullov. Vid tiotiden hördes en röst i korridoren: ”Har den där Thunell kommit?” Det var länsarkitekten Elmqvist – en bister herre, som senare fick transport till Halmstad för att hålla ett öga på kärnkraftsbygget i Ringhals.

I ritsalen stod biträdande länsarkitekten Linnarsson böjd över ett kartblad – han pekade med pennan på en gårdsbildning i Ångetrakten: ”Här har de pärlandet.” Jag anade att det var ett potatisland – ordet pära kände jag inte till. Han frågade om jag ville följa på kvällen till ett möte med konstföreningen. När vi gick hem därifrån passerade vi Östanbäcken, täckt av nysnö. Det var som en vitkalkad grekisk by.

Kontoret hade planuppdrag i Näsåker och även uppdrag att renovera kyrkan där. En vårvinterdag fick jag följa Stig Elmqvist till Näsåker i hans bil – en Chevrolet med numret Y12. På hemvägen var det blött över Svinåsen – en grusväg då. När vi körde om en man med lättviktsmotorcykel, ryggsäck och keps hamnade vi i en rejäl pöl och stänkte ner honom. Jag kunde inte låta bli att kolla bakåt och såg den knutna näven riktad mot myndighetsbilen från Härnösand.

Våren 1964 måste ha varit kall – i alla fall så bar jag ytterrock ända fram till midsommartid. På midsommarafton hörde jag dragspelsmusik från Rotudden. Jag gick ditåt och kom in på en gård då musiken tystnade. På gården stod en rad med åtta utedass, ordentligt numrerade. På dasset nr sex hade den övre fästskruven släppt taget på siffran så att den snurrat runt och blev en nia. Tiden stod liksom still och kvällsljuset var påfallande närvarande.

En dag när cheferna var ute på uppdrag kom en delegation om tre man från Näsåker. Kontoret hade ett uppdrag att planera vissa ombyggnader där – för min del var jag inte alls insatt i frågan. ”Ni lovade ju att avståndet från den här husgaveln till den nya vägen skulle bli minst tolv meter! Vi har mätt på kartan till sju millimeter och sju meter blir alldeles för lite!” Först var jag rådvill men ser sedan på skalan – den är 1:2000, vilket jag förklarar. ”Så sju millimeter på kartan blir fjorton meter i verkligheten.” ”Jaha, ja tack så mycket då!” sa herrarna och for hem till sitt. Man kunde ju ha ringt först.

En kurskamrat, som var lärare i Etiopien, frågade brevledes om en elev, som skulle studera i USA på svenskt stipendium, kunde få tillbringa en vecka hos mig i Härnösand för att pröva på svensk byråkrati. Sagt och gjort – bl.a. visade jag honom ett besvärsärende från departementet. Efter genomgång av alla inlagorna pekade han på sigillet på remisskappan och sa: ”Yes, it has the seal of the king.”

Som förströelse tog jag med honom på en biltur över en skogsstig från Fälleberget söderut till Häggdånger. Jag har aldrig tänkt göra om den turen men han var då inte särskilt imponerad – det var tydligen som vardagsgöra i Etiopien. Han skickade ett tackkort från IIT, Chicago USA. Hur det gick för honom efter regimskiftet är okänt.

Sammanträde inför länsstyrelsen var ett sätt för myndigheten att få kontakt med ortsbefolkningen och höra dess mening i en aktuell och viktig fråga. En vacker sommardag skulle en sådan sammankomst hållas i kommunalhuset i Själevad. I Härnösand embarkerade landssekreterare Ljungh med stab bilen Y1 – en Cadillac. Bengt Linnarsson fick ta sin egen bil – en treväxlad Volvo och undertecknad som passagerare. Väl framme i kommunalhuset noterade jag i ett rum med termometer tjugosex grader. I det soliga sammanträdesrummet, med stora fönster mot sydost, var det betydligt varmare.

På fullmäktigesalens podium dukades ett bord med grön filt och assessor Olavi travade lagböcker och ärendehandlingar m.m. Dagens ärende var förordnande om strandskydd. Åhörarraderna var fullsatta av andäktiga ortsbor.

Harald Ljungh, som var kort till växten, hade ännu inte hunnit ta plats vid bordet med ordförandeklubba i handen då en högrest, äldre karl -  klädd i svart cheviotkostym med hög stärkkrage, så kallad fadermördare - reste sig ur folkhavet. På traktens dialekt började han högljutt hävda det orimliga i att begränsa rätten till strandnära bebyggelse.

Ljungh – fortfarande stående – slog klubban i bordet och sa på sin ädelskånska dialekt:  ”Får jag be om namnet!?”    - ”Het' Nordin!”               
Tablå och mötet avslutades rätt snabbt. Det var liksom kört från början. Först tio år senare, 1975, kunde det generella strandskyddsförordnandet verkställas.

Det var så det var - då.

Härnösand den 22 mars 2015
Hans Thunell