KRÖNIKA

Länsmuseets namnbyte bör ses och tolkas ur ett urbaniseringsperspektiv.
Definitionsmässigt menas med urbanisering en folkförflyttning från landsbygd till stadsområden eller rättare uttryckt från mindre orter/kommuner till tillväxtområden. Det finns en tyst överenskommelse bland aktörerna på marknaden om vilka dessa tillväxtområden är. Till tillväxtområden i Norrland torde idag endast räknas Luleå, Umeå, Östersund, Sundsvall och Gävle.

Enligt en artikel i TÅ den 6 februari 2013 av Ola Thelberg har från 1990 flyttats ungefär 1500 jobb inom stat och landsting från Härnösand till Sundsvall. Den siffran är betydligt större idag efter flytt av även Mittuniversitetet och sjukvårdsverksamhet (som Rehab).
Thelberg räknar upp följande verksamheter som flyttats från Härnösand till Sundsvall: ”Försäkringskassan, Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Regionåklagarmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, ledningen för Arbetsförmedlingen, polisens länsledning och sambandscentral samt den verksamhet som tidigare fanns på Härnösands sjukhus. Det handlar här om närmare 1 500 arbetstillfällen.”

Thelberg nämner även annan verksamhet som staten lagt ned i Härnösand: ”När det gäller de statliga jobben så handlar det om ytterligare 1 500 jobb, en halvering sedan 1990. Förutom de tidigare nämnda arbetsplatserna kan vi ta bort 500 jobb från regementet KA5. Förra året bestämde också Kustbevakningen att stänga sin regionmyndighet i Härnösand.”

När Stefan Löfvén säger att hela landet ska leva, även landsbygd, menar han för Norrlands del nämnda städer, övriga orter/kommuner kan vi glömma. I Lövféns sista besök i länet var det Sundsvall som fick jobben.

Även vårt ledande kommunalråd, Fred Nilsson, spelar med i ”urbaniseringslagen”. I en insändare den 26 september 2016  i TÅ och ST har Fred Nilsson tagit Sundsvalls ledande kommunalråd Peder Björk i handen och gjort en högst anmärkningsvärd överenskommelse. I insändaren säger skribenterna att …”vi ser det som viktigt att Sundsvall och Härnösand tillsammans står upp för att Härnösand förblir och utvecklas som residensstad för hela norra Sverige….på samma sätt är det viktigt att Härnösand och Sundsvall tillsammans står upp för att bevara och utveckla statlig verksamhet i Sundsvall liksom ledande uppgifter till den nya regionen och universitetet…”

Om vi nu stannar upp en stund och tittar på vad som f.n. pågår i Härnösand.

Britta Wessinger och styrelsen har beslutat att Murberget Länsmuseet Västernorrland ska byta namn till Västernorrlands Museum. Ska man förvånas över namnbytet? Är det en tillfällighet?

Ingen fara, menar Britta Wessinger, Murberget kommer att bli ett friluftsmuseum och föreslås heta Friluftsmuseet Murberget. Västernorrlands Museum blir sannolikt en diffus verksamhet som blir mer eller mindre mobil, lätt att flytta till Sundsvall, när läget kommer.
 
S + MP:s smygande beslut till namnbyte kan tyckas vara en bagatell men, sett i ett större perspektiv, en logisk åtgärd för att ytterligare bidra till tillväxten i Sundsvall och uppfylla "urbaniseringslagen".

Det är dags för politiker att slå näven i bordet och säga nu är det stopp. Det är dags att analysera vad som avses med ”hela Sverige ska leva”.

Lars-Erik Eriksson
 

Många förödande misstag har skett i Härnösands kommun. En av de svåraste tabbarna är rivningen av en tredjedel av det riksintressanta området Östanbäcken. Det skedde när Brunnshusleden skulle byggas. Som tur var räddades den kvarvarande delen av Östanbäcken när ett stort parkeringshus planerades i den norra delen av denna vackra stadsdel.

En stor del av äran av detta kan tillskrivas Västernorrlands Allehanda som på ledarsidan och i många artiklar kämpade emot rivningsplanerna. Även den dåvarande stadsarkitekten Hans Thunell arbetade  framgångsrikt mot Konsums expansionsplaner på Östanbäcken.
Nu är de styrande i Härnösand på god väg att ytterligare rasera det som blivit kvar av Östanbäcken.  Entreprenören Patrik Attini vill, lockad av kommunpolitikerna,  satsa omkring 120 miljoner och bygga en stor betongkloss i form av ett 40 meter högt hotell  bara några meter från det kulturskyddade området och alldeles intill  vår vackra simhall. Hotellet föreslås få 120 rum och en konferensdel med plats för 400 personer. I uppgörelsen ingår att entreprenören tar över driften av simhallen.

Föreningen Utveckla Härnösand kämpar nu med näbbar och klor för att stoppa hotelletableringen vid simhallen. Föreningen är mycket positiv till att ett hotell byggs i Härnösand. Det är lokaliseringen på Kanaludden som Utveckla Härnösand vill stoppa. Istället föreslås att hotellet byggs till exempel på Torsvik med vacker havsutsikt och närhet till resecentrum.

Stadshotellet
Exempel på tidigare vansinniga beslut i Härnösand är rivningen av det  gamla stadshotellet. Den charmiga och vackra byggnaden borde ha bevarats och kanske byggts om och renoverats invändigt om det ansågs nödvändigt.

Härnösand var  redan 1885 tillsammans med Paris först i Europa med elektrisk gatubelysning. Redan 1885 togs anläggningen i bruk.  Ett kraftverk i Gådadammen levererade elen. Den röda tegelbyggnaden fanns kvar i modern tid, men revs av någon outgrundlig anledning. Här missade Härnösand ett värdefullt turistobjekt av intresse på riksplanet.
Flera monumentala gravhögar från järnåldern fanns tidigare i närheten av gamla kyrkogården och nuvarande Mittuniversitetets lokaler. Den största av dem, den så kallade storhögen var den största i Norrland och överglänste bland annat den berömda högen i Högom i Sundsvalls kommun.

Storhögen
Enligt uppgift var Storhögen drygt 40 meter i diameter och minst 4,5 meter hög. 1828 gjordes en uppmätning av storhögen och då konstaterades att jordmanteln hade avlägsnats. Högen beskrevs som ofantlig och var således tidigare betydligt högre än vad som senare angetts.
Att schakta bort denna och flera andra högar i området är ett oförlåtligt misstag. Ännu ett turistobjekt av riksintresse som schabblats bort.

Lokstallarna
För ett par år sedan begicks ytterligare ett stort misstag. Då revs nämligen lokstallarna inom järnvägens område i Härnösand. Dessa härrörde från den första järnvägen mellan Härnösand och Sollefteå och uppfördes enligt uppgift runt sekelskiftet 1800-1900. Vid lokstallarna fanns en så kallad vändskiva som gjorde det möjligt att vända loken som ankommit från Sollefteåområdet för återfärden norrut. Järnvägen slutade då nämligen i Härnösand.
Listan över svåra misstag kan göras mycket lång. Av utrymmesskäl tvingas vi nöja oss med dessa exempel.

Sällskapet Gamla Härnösandspojkar har gjort mycket gott för Härnösand, men det borde vara fler som vakar över kommunens rika kulturarv och ser till att inte ytterligare grova förödande misstag begås. Till den skaran hör numera också föreningen Utveckla Härnösand.

13 maj 2016
Uno Gradin

Efter att i september 1963 ha sökt och fått en tjänst som tredje arkitekt på länsarkitektkontoret bilade jag upp för att se på Härnösand, där jag inte kände en människa och aldrig hade varit. På den tiden kunde man köra bil hela vägen utefter Storgatan – jag hajade till när jag fick se Rådhuset med kolonnrotundan.

Först efter tre månaders tjänstledighet – för att runda av uppdrag i Stockholmstrakten – infann jag mig på kontoret klockan åtta den andra januari 1964. Jag blev hänvisad ett rum, vars fönster vette mot flickskolans entré. Skolans elever hade jullov. Vid tiotiden hördes en röst i korridoren: ”Har den där Thunell kommit?” Det var länsarkitekten Elmqvist – en bister herre, som senare fick transport till Halmstad för att hålla ett öga på kärnkraftsbygget i Ringhals.

I ritsalen stod biträdande länsarkitekten Linnarsson böjd över ett kartblad – han pekade med pennan på en gårdsbildning i Ångetrakten: ”Här har de pärlandet.” Jag anade att det var ett potatisland – ordet pära kände jag inte till. Han frågade om jag ville följa på kvällen till ett möte med konstföreningen. När vi gick hem därifrån passerade vi Östanbäcken, täckt av nysnö. Det var som en vitkalkad grekisk by.

Kontoret hade planuppdrag i Näsåker och även uppdrag att renovera kyrkan där. En vårvinterdag fick jag följa Stig Elmqvist till Näsåker i hans bil – en Chevrolet med numret Y12. På hemvägen var det blött över Svinåsen – en grusväg då. När vi körde om en man med lättviktsmotorcykel, ryggsäck och keps hamnade vi i en rejäl pöl och stänkte ner honom. Jag kunde inte låta bli att kolla bakåt och såg den knutna näven riktad mot myndighetsbilen från Härnösand.

Våren 1964 måste ha varit kall – i alla fall så bar jag ytterrock ända fram till midsommartid. På midsommarafton hörde jag dragspelsmusik från Rotudden. Jag gick ditåt och kom in på en gård då musiken tystnade. På gården stod en rad med åtta utedass, ordentligt numrerade. På dasset nr sex hade den övre fästskruven släppt taget på siffran så att den snurrat runt och blev en nia. Tiden stod liksom still och kvällsljuset var påfallande närvarande.

En dag när cheferna var ute på uppdrag kom en delegation om tre man från Näsåker. Kontoret hade ett uppdrag att planera vissa ombyggnader där – för min del var jag inte alls insatt i frågan. ”Ni lovade ju att avståndet från den här husgaveln till den nya vägen skulle bli minst tolv meter! Vi har mätt på kartan till sju millimeter och sju meter blir alldeles för lite!” Först var jag rådvill men ser sedan på skalan – den är 1:2000, vilket jag förklarar. ”Så sju millimeter på kartan blir fjorton meter i verkligheten.” ”Jaha, ja tack så mycket då!” sa herrarna och for hem till sitt. Man kunde ju ha ringt först.

En kurskamrat, som var lärare i Etiopien, frågade brevledes om en elev, som skulle studera i USA på svenskt stipendium, kunde få tillbringa en vecka hos mig i Härnösand för att pröva på svensk byråkrati. Sagt och gjort – bl.a. visade jag honom ett besvärsärende från departementet. Efter genomgång av alla inlagorna pekade han på sigillet på remisskappan och sa: ”Yes, it has the seal of the king.”

Som förströelse tog jag med honom på en biltur över en skogsstig från Fälleberget söderut till Häggdånger. Jag har aldrig tänkt göra om den turen men han var då inte särskilt imponerad – det var tydligen som vardagsgöra i Etiopien. Han skickade ett tackkort från IIT, Chicago USA. Hur det gick för honom efter regimskiftet är okänt.

Sammanträde inför länsstyrelsen var ett sätt för myndigheten att få kontakt med ortsbefolkningen och höra dess mening i en aktuell och viktig fråga. En vacker sommardag skulle en sådan sammankomst hållas i kommunalhuset i Själevad. I Härnösand embarkerade landssekreterare Ljungh med stab bilen Y1 – en Cadillac. Bengt Linnarsson fick ta sin egen bil – en treväxlad Volvo och undertecknad som passagerare. Väl framme i kommunalhuset noterade jag i ett rum med termometer tjugosex grader. I det soliga sammanträdesrummet, med stora fönster mot sydost, var det betydligt varmare.

På fullmäktigesalens podium dukades ett bord med grön filt och assessor Olavi travade lagböcker och ärendehandlingar m.m. Dagens ärende var förordnande om strandskydd. Åhörarraderna var fullsatta av andäktiga ortsbor.

Harald Ljungh, som var kort till växten, hade ännu inte hunnit ta plats vid bordet med ordförandeklubba i handen då en högrest, äldre karl -  klädd i svart cheviotkostym med hög stärkkrage, så kallad fadermördare - reste sig ur folkhavet. På traktens dialekt började han högljutt hävda det orimliga i att begränsa rätten till strandnära bebyggelse.

Ljungh – fortfarande stående – slog klubban i bordet och sa på sin ädelskånska dialekt:  ”Får jag be om namnet!?”    - ”Het' Nordin!”               
Tablå och mötet avslutades rätt snabbt. Det var liksom kört från början. Först tio år senare, 1975, kunde det generella strandskyddsförordnandet verkställas.

Det var så det var - då.

Härnösand den 22 mars 2015
Hans Thunell

Härnösands kommun kämpar, som de flesta av våra mindre norrlands- och inlandskommuner, för sin överlevnad och för att kunna erbjuda sina kommuninvånare vettiga arbetstillfällen. Kommunerna är idag beredda att ta allt större risker för att få del av de utvecklingsmöjligheter och arbetstillfällen som kan tänkas erbjudas. Det som ofta skiljer offentligt styrda institutioner och privata företag är risktänkandet. Orsaken till den skilda hanteringen är vem som står för riskpengarna d.v.s. vem betalar om projektet havererar?

För ett privat företag är det ägaren som til syvende og sidst inte vill förlora eget kapital. Ägaren kommer därför noga att överväga såväl möjligheter till god affär som risk för att förlora pengar. Vi har ett tämligen gott inbyggt skyddsnät i företagens investeringsfilosofi.

För en allmän institution, som t.ex. en kommunal förvaltning, är benägenheten större att ta stora risker. Där betalar den beslutande församlingen inte en krona utan det blir gruppen som står utanför, och som inte direkt kan påverka beslutsfattandet, som får stå för riskpengarna via skattsedeln eller sämre skola/vård/omsorg. I kommunala förvaltningar prioriteras ofta möjligheten till utveckling och arbetstillfällen och risker för bakslag förminskas. De som pratar om risk ses ofta som bakåtsträvare och nejsägare.

Därutöver är vi människor flockvarelser med en längtan att vara med, att bli accepterad och inte bli utestängd. Vi bär på en mer eller mindre omedveten rädsla för att bli uteslutna om vi motarbetar en ledningsgrupps strategi.

Är grupper och församlingar medvetna om ovanstående företeelser kan man lättare undvika att falla i de djupa gropar som lätt skyms av de guldglänsande möjligheter som en ledningsgrupp kan måla upp.

Om ett privat företag skulle ha övervägt riskerna i

-   Örnsköldsviks kommuns Sekabaffär (kostnad för skattebetalarna ca
    1 miljard kr),
-   Bollnäs kommuns försäljning av torget (kostnad för skattebetalarna
    ca 30 miljoner kr)
    och
-   utbyggnad av Northland Resources' gruva i Pajala, som kommunen stödde
    genom byggande av bostäder m.m. (okänd men avsevärd kostnad för
    skattebetalarna)

skulle projekten med all sannolikhet inte kommit till stånd. Riskerna med ovanstående projekt var till stor del kända på förhand.

Hållbarhet är ett av de mest missbrukade kvalitetsord som vi handskas med idag. Med ett lösryckt konstaterande om att projektet är "hållbart" baxas kortsiktiga och miljömässigt negativa projekt fram.

Och hur är det med vår vackra kommun? Kan vi klara oss från att trampa fel och hamna i det berömda kostnadsträsket med en nedåtgående spiral vad gäller kommunens ekonomi och antalet arbetstillfällen?

Det finns ett begrepp som heter "back to basic". Nött, slitet men ack, så viktigt. Vi måste utgå ifrån var vi är, ta ut kompassriktningen och arbeta med våra befintliga kvaliteter och resurser. Bara några förslag:

*    Arbeta långsiktigt med de fördelar Härnösands kommun redan har. Bygg på den  utbildningstradition och det kunskapskapital i form av alla universitetslärare m.fl. som fortfarande bor kvar i Härnösand. Sätt omedelbart igång en utbildningskommitté som konkret börjar sjösätta långa och korta utbildningar som marknaden efterfrågar, nationellt och internationellt. Här finns otroligt med möjligheter men det som krävs är omedelbar verkstad och färre utredningar. Frigör resurser från kommunal förvaltning och näringslivsbolaget samt rekrytera personer med spetskunskap inom uppdragsutbildningar. Det här behöver inte utredas utan bara sjösättas.

*    Ta tillvara invandrarnas kompetens. Här har vi en otroligt stor källa till nytänkande, nya marknader och breddad service som vi skulle kunna starta i princip omedelbart om vi vågade säga ja på allvar till integration. Vi kan börja nu med små pilotprojekt och skapa modeller för hur dessa kan kopieras och spridas. Härnösands kommun skulle kunna bli en mönsterkommun. Hur många gånger i Sveriges historia har inte utländsk arbetskraft och kunnande utvecklat den svenska välfärden?

*    Vi måste i allt större grad producera vår egen mat. Giftfritt och ekologiskt. Det handlar om kvalitet, hälsa och arbetstillfällen. Vårt län har en total matbudget på ca 6-7 miljarder per år! Härnösand kommuns matbudget uppgår till mellan 600-700 miljoner kr per år. En mycket liten del av de matvaror vi köper kommer från närproducerat. Man skulle kunna säga att även om den närproducerade andelen ökat de senaste fem åren är den fortfarande försumbar.

Varför inte ha som målsättning att vi i samverkan med våra grannkommuner inom 10 år producerar och konsumerar 50 % av vår matbudget från närproducerat? För att detta ska kunna vara ekonomiskt realistiskt måste hela produktionsapparaten samordnas, byggas ut samt att förädlingskedjan tas till vara. Vi måste få en modern hantering av de lokalproducerade produkterna, inrätta en saluhall och ha en gemensam försäljing med logistik liknande ICA och COOP.

Matproducenterna bör gå samman i ett kooperativ och leverera till ett gemensamt försäljningsställe, en Saluhall. Sannolikt måste Saluhallen sponsras av t.ex. företagare under en uppbyggnadsfas och finansieras genom stöd från EU m.fl. organ. Tänk att få färska lokalproducerade ekologiska råvaror och färdigmat som kan köpas över disk. Vilken kvalitet! Om vi skulle uppnå en 50 %-ig försörjningsnivå skulle det innebära ett par tusen arbetstillfällen, hel- och deltid. Här ligger en enorm hävstång som väntar på att aktiveras. Tiden är definitivt mogen. Motståndet här ligger i vårt invanda mönster att tänka och handla.